freddieljung

tiden då jag mådde som bäst. tiden då allt kändes så jävla bra.
jag saknar det, jag saknar det så inihelvetes jävla fittmycket.
jag måste hitta på ett sätt att ta mig tillbaka dit, att ta mig tillbaka
till den där positiva Freddie som alltid va på bra humör och alltid
sugen på att prova på nya saker. för hon har försvunnit.
hon har tonats bort i samma takt som snön har lagt sig på marken.
det finns bara en liten bit kvar av den gamla Freddie nu, och det är den
biten som får mig att fortsätta framåt. den biten kallas för hopp,
det är det enda jag har. det är det enda jag nånsin har haft.
jag har aldrig lagt ner hoppet. mitt hopp har alltid brunnit.
utan mitt hopp hade jag inte ens suttit och skrivit det här nu, utan mitt
hopp hade jag legat i en kista under jorden. det är jag säker på.
för det är så typiskt mig att aldrig sluta hoppas, att aldrig ge upp.
det är därför jag är rädd för att ge upp helt, för jag vet inte vad det innebär
vet inte vad som händer. jag har varit nära på att ge upp flera gånger
och även det skrämmer mig och får mig att inte veta vart jag ska ta vägen.

va hemma från skolan idag, hade så jävla migrän i morse när jag vaknade
orkade inte heller. men ska snart in till borlänge och träffa mina flickor.
jag orkar inte va hemma en hel dag, jag orkar inte med mina tankar och ångesten
som nästan maler sönder hela min kropp och min tankebana.
därför måste jag ut, så jag slipper tänka.

jah bless
/ f.ljung