freddieljung

pratade precis med min mor i telefonen och har precis kommit på hur jävla stark hon egentligen är.
ett missbruk på ungefär 9 år kan inte vara en lätt match att ta sig ur. visst, jag ska inte vara säker
på allting som hon säger. det enda jag är säker på är att hon iallafall försöker. det märker jag.
nu när jag tänker efter är hela min familj riktiga kämpar. även jag. jag har aldrig lagt mig, jag har
bara varit påväg flera gånger. men jag har aldrig gett upp, jag har alltid hållt hoppet uppe.
och jag har många att tacka för det kan jag tala om. vänner, föräldrar, systrar, bröder. alla i min närhet.
falska människor har lärt mig att vara försiktig, äkta människor har lärt mig att älska, familjen lärt mig att tacka.
alla har lärt mig att hoppas, att tiden läker alla sår.
jag har gått igenom en stor förändring nu. från att vara den där kaxiga lilla skitungen med noll respekt mot någon
till att bli en mogen tjej. jag försöker att hålla käft när det behövs, jag försöker att inte visa mig bättre än andra.
jag försöker att inte brusa upp och bli skitförbannad, jag försöker att lösa konflikter med munnen istället för med knytnävarna. ingen lätt förändring. för mig är det väldigt svårt. jag har alltid trott att våld är okej, att respektlösheten är självförsvar när nån försöker inkräkta på ens privatliv. det är inte okej. har jag märkt nu.
visst jag kanske fortfarande är lite uppkäftig, jag kanske inte är speciellt snäll mot människor som jag inte tycker bra om. men det är ingenting mot hur jag va förut, jag lovar. ingenting.
jag vet inte ens egentligen varför jag skriver det här, känner bara att jag måste. inte av nån speciell anledning.
jag har aldrig haft mycket att tacka för, jag har aldrig trivts hemma, jag har aldrig haft bra kontakt med någon i min familj, jag har aldrig haft en riktig mamma. jag har växt upp med en grovt alkoholiserad mamma och en förlamad pappa. men jag klagar inte. jag har aldrig fått varit barn. men jag klagar fan inte. för jag vet att det finns människor som har det grymt mycket värre. visst, man ska aldrig jämföra sina problem med nån, alla problem är egentligen lika stora, eftersom alla problem skadar en själv. jag har trots allt alltid haft tak över huvudet, alltid fått gå i skolan. alltid haft kläder att ha på mig och mobiler att ringa på. nu efter allting som hänt i mitt liv finns det en enda tanke i mitt huvud; jag vill hjälpa människor. jag vill visa barn med alkoholiserade föräldrar att det finns hopp och att man kan klara det bara man försöker. jag vill hjälpa mina vänner och få dom att le när dom har det som svårast, jag vill hjälpa min pappa att få ett så bra liv som möjligt trots hans förlamning.
det var allt för mig just nu, ännu ett sånthär "jag vill skriva av mig" inlägg.

övernattade hos robert inatt och kom hem vid tio, nu blir det duscha och äta, sen bär det nog av in till borlänge, skulle jag tro :)



jah bless
/ f.ljung