freddieljung

många tankar, många känslor, många frågor.
men en fråga som jag alltid har frågat mig själv, enda sen jag var ungefär sex år; varför?
varför är livet så sjukt orättvist? det finns vissa människor som går igenom livet som en
dans på rosor. och så finns det såna som jag. så kallade maskrosbarn.
jag vet, det finns människor som har det värre, som lever och dör i krig. men det här är
min blogg, därför ska den ju handla om mitt liv och mina känslor.
ärligt talat så vet jag ingen som har varit med om lika mycket som jag har varit med om,
det skulle vara skönt att ha någon att dela allt med. nån som förstår in i minsta detalj, nån som kan säga att dom förstår hur jag känner. kunna tanka sig in i situationen till fullo. jag säger inte att jag inte har vänner som lyssnar
på mig och försöker förstå. nej. men jag har ingen med samma bakgrund.
men det kanske är lika bra, jag behöver kanske få tänka på annat ibland. så kan jag ta det andra när jag är själv.
kampen mot mina tankar och känslor. kampen om att få vara fri från det här. just nu är det rätt jämt, jag slåss mot
mitt egna inre. mot min bakgrund. mot alla minnen som hänger kvar som jag bara vill glömma.
jag vet inte vad jag ska göra med allt. vet inte hur jag ska få ut all besvikelse och ilska som ligger och trycker.
det hela slutar med att jag antingen sitter hemma med tårarna nerför kinden eller att jag går runt en hel dag och är.
på dåligt humör, uppkäftig och allmänt elak mot allt och alla. mina raseriutbrott har blivit allt mer vanliga och det
blir bara svårare och svårare att kontrollera dom. det enda jag vill är att få ett slut på allt. få slut på all skit som händer runtomkring och få slut på alla dessa dumma och onödiga tankar i mitt huvud.
det kan inte fortsätta såhär, det funkar liksom inte.
har suttit och lyssnat på Nordman hela kvällen, av nån anledning. så fort jag slog på första låten bröt jag ihop
den här musiken påminner så sjukt mycket om mamma. mycket som händer just nu i ren allmänhet så det bidrog
till tårarna det med. jag är inte stark längre. inte just nu, inte på långa vägar.
robert kom förbi en sväng och pratade med mig. fick en hel del stöttande ord, sjukt glad för att jag har honom,
min alldeles egna älskade storebror♥
klockan har blivit alldeles för mycket för att jag ska vara vaken, har engelskanationella imorgon sen praktik, får se om jag orkar med det. nationella är ju ett måste men praktiken... vi får se hur jag mår helt enkelt.
förlåt för ett väldigt förvirrande och osammanhängande inlägg, men kände att jag behövde skriva av mig.


tror du att ensamhet kan dölja vad du känner? göm dig, så får du ingenting.
jag kan förstå att jag har plågat mina nära, som dom har sett mig dra omkring.

jah bless
/ f.ljung